Vi behöver digitaliseringsklar lagstiftning – men inte till vilket pris som helst

Hur kan lagstiftning utformas för att inte bli ett hinder för digital innovation? Det är en fråga som allt fler lagstiftare ställer sig – och som står i centrum för den växande diskussionen om digitaliseringsklar reglering både inom OECD och EU. I norden har Danmark varit ett föregångsland, och också Norge har riktlinjer för ett digitaliseringsvänligt regelverk.

Inom EU kan intresset för digitaliseringsklar lagstiftning ses mot bakgrunden av EU:s digitala agenda, som sätter ambitiösa mål för bl.a. digital infrastruktur, kunnande och offentliga tjänster. Under de senaste åren har EU-kommissionen lanserat flera initiativ för att främja digitalisering, med särskilt fokus på en europeisk dataunion. Syftet är att möjliggöra sektorsövergripande dataanvändning som drivkraft för tillväxt och samhällsutveckling. Detta kräver lagstiftning som är framtidsanpassad. dvs. som är anpassad till en föränderlig verksamhetsmiljö och som beaktar den teknologiska utvecklingen.

Kommissionen har också nyligen antagit nya riktlinjer för lagstiftningsarbetet, och en verktygslåda för bättre lagstiftning lanserades 2023. Verktygslådan innehåller en metod för digitaliseringsklar reglering (digital-ready policymaking). För att lagstiftningen ska vara digitaliseringsklar krävs ett nytt arbetssätt. Tvärvetenskapliga team – där jurister, teknikspecialister och policyexperter samarbetar – måste säkerställa att lagar utformas med användaren i centrum och är anpassad för automatisering och integrering i digitala system. Regelverken bör överensstämmamed befintlig digital politik och bygga på principen att data bara samlas in en gång och sedan återanvänds. Samtidigt måste lagstiftningen vara flexibel nog att möta den snabbt föränderliga IT-utvecklingen, främja innovation och möjliggöra användning av ny teknik. Kort sagt: lagar måste möjliggöra digitalisering från början – inte anpassas i efterhand.

Utvecklingen inom EU:s offentligaförvaltning – både på institutionsnivå och i medlemsländerna – styrs idag av förordningen om ett interoperabelt Europa (EU) 2024/903. Förordningen kräver att en interoperabilitetsbedömning görsinnan beslut fattas om nya eller väsentligt ändrade bindande krav som påverkar informationsflöden mellan offentliga sektorns organisationer inom EU och därmed påverkar deras informationssystem. EU-kommissionen har valt att tillämpa förordningen på ett ambitiöst sätt och kräver att interoperabilitetsbedömningar ska genomföras som en integrerad del av varje lagstiftningsinitiativ. Det här är en mycket välkommen utveckling.

Det är värt att notera att förordningen ändå inte ställer krav på att interoperabilititet faktiskt måste uppnås – detta är något som kan åstadkommas antingen på frivillig väg eller genom att ställa juridiskt bindande krav genom en EU-rättsakt. Inte heller innehåller förordningen i sig själv några krav på att kommissionen eller medlemsländerna ska genomföra en digitaliseringsvänlig politik eller anta riktlinjer för att uppnå en digitaliseringsklar lagstiftning.

Riktlinjer för digitaliseringsklar lagstiftning måste anpassas till nationella lagstiftningsprocesser och regelverk – och samtidigt lämna utrymme för det politiska beslutsfattandet.

I Finland pågår för närvarande ett intensivt arbete med att utveckla riktlinjer för digitaliseringsklar lagstiftning inom ramen för ett av regeringen tillsatt projekt för att identifiera och undanröja hinder för digitalisering inom den offentliga förvaltningen. Samtidigt som projektet arbetar med att röja befintliga hinder, är målet att också utveckla effektivare metoder för att främja digitalisering redan i lagberedningsskedet och proaktivt förhindra att nya digitaliseringshinder uppstår.

Det finns i Finland sedan tidigare element i lagberedningsinstruktionerna, etablerade samarbetsmodeller och lagbaserade skyldigheter att beakta bl.a. interoperabilitet och inverkan på informationssystem inom den offentliga förvaltningen. Däremot finns ännu inga koherenta riktlinjer för eller krav på att man vid lagberedningen systematisk beaktar och befrämjar möjligheten till digitalisering. Det är sådana riktlinjer man nu vill skapa.

Riktlinjer för digitaliseringsklar lagstiftning måste anpassas till nationella lagstiftningsprocesser och regelverk – och samtidigt lämna utrymme för det politiska beslutsfattandet.

En gemensam nämnare för de initiativ som syftar till digitaliseringsklar lagstiftning är att de ofta avspeglar politiska ambitioner att effektivisera den offentliga förvaltningen. I Finland, liksom i många andra länder, finns förhoppningar om att ökad automatisering ska leda till kostnadsbesparingar och förbättrad service. Digitaliseringsklar lagstiftning handlar därför inte enbart om lagteknik – det är också ett verktyg för att systematiskt granska och utveckla lagstiftning med sikte på effektivisering genom digitala lösningar.

Det politiska intresset för artificiell intelligens (AI) är särskilt stort just nu. Många ser potentialen i AI för förvaltningsbeslut, men i Finland har man ännu inte identifierat områden där AI-baserat beslutsfattande anses lämpligt. Det har i Finland visat sig att det i de flesta fall är regelbaserad automation – snarare än avancerad AI – som eftersträvas av myndigheterna. Kanhända minskar riskerna med AI i takt med teknologins utveckling, vilket i så fall kan öppna för nya tillämpningaräven inomden offentliga sektorn.

Det verkar uppenbart att det finns behov av att man systematisk analyserarmöjligheterna till digitalisering (och effektivisering) inom den offentliga förvaltningen. Riktlinjer för en digitaliseringsklar lagstiftning behöver dock anpassas till varje lands respektive lagstiftningsprocesser och regelverk. Det är självklart att möjligheterna till digitalisering inte ska kunna leda till försämrat rättsskydd för medborgare, företag och andra organisationer – med andra ord måste förvaltningen även framöver styras av principerna om en god förvaltning och beakta rättsstatsprinciper och grundläggande rättigheter. Det är samtidigt viktigt att riktlinjer för digitaliseringsklar lagstiftning utformas så att de lämnar tillräckligt utrymme för politiskt beslutsfattande. De bör stödja lagstiftningsprocessen utan att påverka innehållet i politiska bedömningar eller styra sakfrågor som bör avgöras demokratiskt.